Pekka Kettunen har samlat de bästa berättelserna i en bok – perfekt för underhållning på mörka vinterkvällar. Kettusens noveller beskriver jakt- och fiskeresa från flera årtionden. Boken innehåller också en historia där Ahti gav ismeteabborrar på ett förvånansvärt generöst sätt.
Boken ”Lohijoilta ja metsomailta” är den 20:e boken från den joensuulaisen friluftsförfattaren Matti Kettunen. Han har samlat sina skrivna friluftsberättelser och upplevelser från årtionden. När jag läser friluftsböcker förundras jag ständigt över hur noggrant författarna kan beskriva händelser. Det är verkligen förvånande hur noga Kettunen också beskriver händelseförloppet i sina egna berättelser med alla detaljer.
En av mina egna berättelser från en vanlig ismetetur skulle kanske låta något sådant: Jag gick och ismete och nästan fick en fisk. Jag traskade genom snön hem. Som tur är skriver även Kettunen i sin berättelse ”Vain kolmen ahvenen takia” att de flesta turer inte lämnar några minnesvärda intryck. Och berättar direkt därefter historien där han lyckades sänka sin bil i Pyhäselkäns djup.
För läsaren framstår Kettunen som varm och omtänksam, särskilt när han beskriver sina söner, sin avlidna fru och sina friluftskamrater. Vissa berättelser är ganska långa. Själv föredrar jag korta skildringar där man kan känna och smaka händelserna. Precis som i slutet av boken hittar man ”Ensimmäinen yhteinen eräretki”. Där är allt på plats. Det finns ämne, miljöbeskrivning, närvarande berättare och stämning – och hunden! Den till synes vanliga situationen har lyckats sammanfatta hela friluftslivet i lockelse och charm.
Kettunen har under sin karriär skrivit inte bara skönlitteratur och facklitteratur, utan också en mängd olika miniatyrberättelser. Eftersom de utvalda berättelserna i boken är ordnade tematiskt kan läsaren inte följa hur friluftslivet har förändrats under människans livstid. Det skulle vara intressant att följa denna förändring i livsstilen, särskilt när Kettunen berättar i början att under barndomen var målet med jakt och fiske att skaffa föda och självhushåll var vardag. Senare har upplevelser och erfarenheter blivit det viktigaste.
Själv ser jag ingen stor förändring i berättelserna vid första läsningen, men det är trevligt att berättelserna också har bevarat gamla friluftstraditioner som läsaren kan gå in i genom att krypa upp i fåtöljen.
